• image four
  • image three
  • image two
  • image one


Herregud..


Bloggande har återigen legat nere ett tag då jag inte känt någon större skrivlust här. Skrivkreativiteten har istället fått sitt utlopp på Twitter.

Men så i morse läste jag något som jag bara var tvungen att raljera över. För jag har läst många dåligt skrivna standuprecensioner i mina dar men den jag läste i morse tar ändå priset.

För att ni ska förstå hur dålig den är så har jag "översatt" den till en konsertrecension. Jag har bara bytt ut Sveriges populäraste ståuppkomiker, Johan Glans mot Sveriges populäraste band, Kent.

Tror ni mig inte kan ni läsa Hallands Nyheters recension av Johan Glans föreställning.

"Kent tog Halmstad med storm, en musikalisk konsert-storm fullpackad med anslag av det personliga slaget, när de på onsdagskvällen hade svensk turnépremiär med sin show ”999 saker” inför en fullsatt Halmstad Arena.

Jag har själv aldrig varit speciellt förtjust i musik. Faktum är att jag över huvud taget inte har varit på en storskalig konsert i stil med Kents femmannabands-föreställning. Därför var jag mycket nyfiken på vad de skulle hitta på.

Tidigare har jag bara sett dem i ”Skavlan”, men jag har fått intrycket av att det är ett glatt och ödmjukt band och inte speciellt kontroversiella, åtminstone jämfört med deras ruggigare och mer frispråkiga kollegor. Jag hade även på känn att de är bäst på den typen av musik som vi alla känner igen och kan relatera till. Sångmusiken.

Hade jag rätt? Japp. Jag tycker att Kent fungerar galant när de håller sig till det de kan. Först och främst låtarna som vi inte själva vill tvingas framföra inför publik. Såna tillfällen när vi skulle göra vad som helst för att försvinna från platsen eller spola tillbaka tiden med någon slags fjärrkontroll. Exempelvis Den röda vinkeln eller Mannen i den vita tratten.

Det är vid de tillfällena jag sjunger med. När jag känner att det är skönt att det inte är jag som sjunger låtarna.

Min enda kontakt med musik har annars varit i mindre, intimare konsertsammanhang i undangömda lokaler någonstans i något hippt stadskvarter. Inne på ställen där skivorna som spelas före konserten, skinnjackorna kring borden, doften av motorolja och den lokalt bryggda ölen är minst lika viktig för helhetsintrycket som själva musikerna på scen. En gång befann jag mig i Cambridgekvarteren i Boston och bevittnade hur en helgalen, berusad och hyfsat nedgången trubadur fullkomligt rasande rev ned hela sceninredningen. Då visste jag inte om jag skulle sjunga med eller springa därifrån.

På onsdagskvällen stod det snabbt ganska klart att ingen skulle behöva lägga benen på ryggen och fly från den här konserten. Det finns ju en anledning till att Kent har blivit så populära i Sverige. De är helt enkelt folkliga och inte speciellt farliga alls, ja, nästan lite av en svärmorsdröm.

De har en poäng när de sjunger att ”I hela mitt liv har jag hört en sång” och sen sjunger en sång!

För i Kents musikvärld stämmer det nog väl. Det är nämligen inte tal de pysslar med. För jag tycker inte alls att det är lika musikaliskt när de pratar mellan låtarna och fokuserar på till exempel en isländsk artist och andra mer abstrakta (eller opersonliga) ämnen. Där är de inte tillräckligt vassa för att jag ska tycka att det är lika ”sjunga med”-tralligt som i och för sig flera andra i salen verkar att tycka.

Men när de återvänder till det musikaliska, till exempel ”MAX 747” så dånar återigen allsången bland de 900 personerna i publiken – ja, till och med jag sjunger en hel del. Trots att jag är en sådan där person som i många fall föredrar dödsmetall med udda nitar framför Kents mer vardagsfokuserade musik. Åtminstone utger jag mig för att göra det..."


Här har ni återigen originalrecensionen.

Andra bloggar om: , , , , , ,







2012-10-13 12:45 - 0 kommentarer